Frans Henrik Kockum (den äldre), som redan år 1849 grundat Kallinge Bruk (sedemera Kockums Jernverk) var den som startade tillverkningen av hushållskärl. När Kockum anlade bruket i Kallinge samarbetade han med ett par kopparslagare i Ronneby.
Kompanjonskapet blev emellertid inte långvarigt sedan en av kopparslagarna J. H. Ryffel, gick i konkurs. Kockum som hade fordringar av Ryffel förvärvade därvid Ryffels fastighet i Ronneby. Året var 1856 och på den ryffelska tomtmarken lät Kockum uppföra ett stansverk för järnplåt och ett för tenneri för tillverkning av allehanda hushålls- och mejerikärl.
Svårigheter
Den nyanlagda fabriken drevs med ångkraft och plåten för stansverket levererades av valsverket vid Kallinge Bruk.
Svårigheterna var emellertid många. Avsättningen blev inte av sådan omfattning att verket lönade sig ekonomiskt. Den tidens husmödrar ville icke överge de gamla kopparkärlen, och utländska grytor och kannor, speciellt de tyska, utgjorde en allvarlig konkurrens.
Krisen blev akut och år 1866 lades kärlfabriken ned.
Redan tre år senare återupptogs emellertid driften vid Ronnebyverket, sedan Kockum med en tysk firma, Carl Thiel & Co i Lübeck, träffat ett femårigt avtal om leverans av råa stansade järnplåtskärl. Det var emellertid ett ofördelaktigt avtal, eftersom det ingåtts i en tid då järnpriserna var låga, och dessa sedan under början på 1870-talet steg kraftigt.
År 1872 drabbades Ronnebyverket av nya motgångar. Fabriken brann ned och då den återuppbyggdes vidtogs åtskilliga förbättringar av tillverkningsmetoderna. Trots detta var Ronnebyverket ingen lysande affär för ägarna.
